....de känns som om de aldrig tar slut på möten....Hade ett förra vecka ,ett igår ,ett på fredag å ett nästa måndag....
Å alla handlar de om sonen....Håller ju på för fullt me hans basutredning å de e ju inte bara en grej som man ska ha in i huvudet nu....Vilka ska ja kontakta, vilka ska ringa mig, vart skulle de mötet vara, hur länge ska man vänta.....
Allt har bara blivit för mycket...

provade att börja jobba igen (50%) men de blev för mycke....Efter ha fått ett samtal av min sons fröken om att sonen hade stuckit från skolan, igen, höll ja på att ramla ner från ett lok....
Eftersom ja inte bor å jobbar i samma stad tar de en stund att ta sig hem...ca en timme me buss (om man har tur att de gåt nån när man vill)....beslöt ja mig för att bli kvar på jobbet å låta mormor å morfar leta efter billen...Ringde även K men William hade kommit tillbaka innan K  hunnit åka hemifrån....

det var en av alla de underbara föräldrarna i Williams klass som hade sett honom å tagit me honom tebax till skolan...

I alla fall, strax efter nästan fallet från lok taket höll ja på att kapa av mig ett finger....Jag kunde inte alls koncentrera mig på de ja skulle göra å på mitt jobb blir man en rätt stor fara för sig själv (å för andra) om man inte vet va man gör....

Pratade me min doktor igår igen å är nu fullt sjukskriven i två veckor till å sen ska ja försöka me 50% igen...
Då ska förhoppningsvis de flesta möten vara över å man kan ta tag i livet igen....

Nu e de dags att gå å sova....

ha de bäst Kram