Hundar, höst, helena, halsont har den här dagen bestått av...
Å en massa massa funderingar om va som skall hända här näst...
Hur mycke ska en människa behöva orka innan man ramlar omkull å inte tar sig upp igen??
Hur mycket ska man låta andra människor få veta va som händer??

Jag gör de ja gör för att ja måste, inte för att söka sympati...
Jag gör de jag gör för att ja måste, inte för att få nån att förstå...
jag gör de jag gör för att jag måste, för ingen annan kommer göra det åt mig...

Det sista jag vill är att såra någon på vägen genom livet men kan inget lova vad framtiden innehåller...
De e dags att ta tag i allt de här, även om det gör mig så ont i hjärtat...
Jag vill inte göra allt jag måste men vem ska göra de då??

Jag vill inte leva som jag en gång redan gjort. Jag vill inte starta några bråk, men vad har jag för val??
Hur ska man kunna va me å bestämma när man inte e me??

Jag är lessen, sårad å på väg mot botten, å frågan är, Hur fan ska ja ta mig upp IGEN??
Jag lider för vad som kan komma, vad som har hänt å för rädslan för hur människor kan bete sig.
Jag darrar för att framtiden är för osäker, å ja vet inte om jag kommer göra rätt.
Jag ler när jag vet att jag klarat det en gång.
Men jag känner mitt hjärta hoppa dubbla om inte trippla hopp när jag tänker tillbaka.

Den enda tanken jag har i mitt huvud just nu e "I`ll be back"  å hoppas att jag då är starkare än jag någonsin varit...

Over and out (for now)